Det har hänt
Jag har gjort det. Det har hänt. Det ni har väntat på sen jag åkte hit, kära familj. Idag gjorde jag en såkallad "Felicia". Det var en minst sagt otrevlig och stressad händelse, men nu i efterhand känns det ändå skönt att påminnas om att jag trots allt är mig själv, även om jag känner mig helt lost ibland. Så vad är då "en Felicia" kanske några av er undrar? Jo det är att tappa bort något viktigt, glömma saker och ting och bara vara allmänt snurrig. 

Som ni redan vet har jag haft stora problem med mitt social security card, det var fel och jag fick vänta och vänta och vänta. I lördags dök det äntligen upp i brevlådan! Tjoho, fest. Med kortet i min närvaro bokade min värdpappa idag ett bankmöte, så jag skulle få ett bankkort (äntligen). Ja så när vi ska åka ska jag bara upp och hämta mina viktiga dokument och då kan jag inte hitta mitt social security card. Ingenstans. Paniken som sprider sig alltså, barnen och min värdpappa väntar i bilen, men kortet är spårlöst borta. Vi får såklart ställa in mötet och resten av dagen ägnas åt att leta efter mitt social security card, men det är omöjligt att hitta. Min enda tanke är att det är slängt i papperskorgen eller att någon spelar ett spratt med mig. Efter allt letande idag är jag övertygad om att det inte finns på mitt rum. Så jag var extremt upprörd och arg på mig själv och det enda jag kunde höra i mitt huvud var mamma och pappas röster som sa: "det är som vanligt när Felicia ska ha koll på någonting" för ja. Det år ju såhär det slutar varje gång. Ville bara bryta ihop och gråta, tycka synd om mig själv och dö lite. Men jag jobbade så det var bara att stå ut. Sen lekte jag med ena värdbarnet när jag slutat och gjorde därefter lite googleresarch kring hur jag ska lösa detta. Så imorgon ska jag på ännu ett besök på social security kontoret och försöka fixa ett nytt kort och förhoppningsvis få veta mitt nummer, för då kan jag åtminstone fixa mitt bankkort under tiden. Ska också försöka fixa ett gymkort imorgon, så kanske jag kan känna mig nöjd med något. Det vore ju inte fel att åstadkomma något i sitt liv liksom. 

Som om inte detta vore nog så har jag sprungit på en mus här hemma idag och dessutom har det blivit vattenläcka i källaren. Jag vill bara att den här dagen ska ta slut. Helst nu. Men för att avsluta lite positivt så har min värdpappa varit hur snäll som helst. Lugn, peppande och ja men bara bra. Det gör mig glad, men får nästan dåligt samvete över att han är så snäll mot mig. Och jag är ändå stolt över mig själv som inte bröt ihop (för jag var nära ett sammanbrott, mådde så dåligt över att jag förstörde min värdpappas dag). Jag tog tag i livet faktiskt och gjorde någonting åt det, läste på och förberedde mig. För det är trots allt så det är, uppstår det problem (vilket det gärna gör när jag är i farten) då får man lösa dem även om man helst vill ringa mamma och pappa och gråta. Jag blir som ni vet väldigt ledsen när jag blir riktigt upprörd och även om det är mitt fel så blir jag liksom arg. Aja, jag antar att släkten/familjen där hemma är lättade nu efter att äntligen fått höra om den äkta sidan av mig, den ni känner och kan känna sig trygga med att jag fortfarande är mig själv, trots allt.  Skratta ni, era småskitar, en dag lär jag skratta åt det här jag med, men den dagen är inte idag. Imorgon hoppas jag att allting kan lösa sig. Det vore tacksamt. 

Puss
Ännu en helg
Hola! Nu har ännu en helg sprungit förbi och jag tänkte därmed uppdatera er med vad jag gjort. I fredags jobbade jag, lunchade med Mathilda och sen på kvällen kom Mathilda över och hängde med mig och min värdfamilj på pizzahäng nere på stranden med lite vänner till familjen. Såsmåningom avlägsnade vi oss och gick till starbucks och sedan hem till mig där vi satt och snackade en stund. 
På lördagen ställde jag klockan för jag skulle upp och åka downtown med Mathilda. Vi skulle turista oss lite och det var mycket trevligt. 
Vi åkte upp i Willistower och kollade utsikten, det är ganska fett men ändå kände jag inte woooow. Hur som, en kul grej att ha gjort och pricka av på sin bucket list (som jag inte har någon men ja ni fattar).
Hej hej här är jag. Trevligt! 
En cool grej är att man kan gå ut i små glasboxar typ, där man står på glas över fyra hundra meter upp i luften och tittar ner. Ganska läskigt och facinerande. 
Sen gick vi till the one and only bönan. Den var fin! Mycket folk dock, var ju liksom en lördag och fint väder så det får en väl räkna med. Det gör inte då mycket då jag kommer se den många, många gånger till. 
Ja resten av dagen käkade vi thaimat, promenade på chicagos gator och bara hade det fint. Fick syn på denna fantastiska skylt och kände mig nöjd med dagens äventyr. Tog metran hem till Wilmette igen och kände att det va skönt att va hemma i det lite lugnare området igen. Är ju ingen super stadsmänniska direkt. Men det kanske ändras! 
Jag jobbade några timmar på kvällen och fick egentid med den lilla. Vi åt pizza och froyo, pratade om livet så som en fyra&artonåring kan göra. Barn är underbara. Hämtade såsmåningom den andra också och åkte hem och nattade mina små änglar. 

De hade sleepover och hade placerat ut madrasser på golvet tillsammans med gosedjur, sovsäckar och kuddar. Den ena somnade såhär gött innan jag ens hunnit läsa ut boken. Så härligt eller! 
Idag har jag varit på applepicking med värdfamiljen och några släktingar, det car supertrevligt och så himla amerikanskt. Har bilder på kameran, så håll till godo, det kommer ut här förr eller senare. Sen var det softballmatch som gällde, jag och de andra au pairerna här i min agency skulle ses och spela. Det var ganska kul men alla var så ointresserade så man blev ju opepp alltså. Nu har jag i alla fall lärt mig lite mer om reglerna. Träffade en del sköna au pairer så det känns kul ändå måste jag säga. 

Nu ska jag sooova och tagga en 45h jobbveckan med start imorgon. 

PUSS 
Om ett vardagsliv igen
Hej! Jag känner så mycket hela tiden och tänker en massa tankar men när jag väl tar mig tid att skriva ner det är det som att allt försvinner. Ibland tänker jag hela tiden men oftast tänker jag inte alls. Denna veckan har jag jobbat, krattat löv, pratat med massor hemifrån(<333), gått på strandpromenader, ätit kakor hos Mathilda och käkat på resturang med henne. Imorgon är det fredag igen och det är fett peppande. 
Sötaste ungen som ba: "Felicia what have we done today?" Och börjar skriva i min daily diary, som är en bok där jag brukar anteckna lite vad jag gjort med barnen och vad de ätit typ under dagen, så att värdföräldrarna ska kunna se om vi inte hinner prata varje kväll. Barnen har undrat vad jag skriver jämt och jag säger då att jag skriver vad vi gjort, så det var det sötaste någonsin alltså när lillen fick syn på den och ville skriva.  
 
Igår fick jag en saknar-alla-hemma-attack. Hela dagen kände jag mitt lite låg och plötsligt när jag gick upp på min våning fick jag en klump i bröstet och ville bara gråta. Så det gjorde jag, tänkte på mina nära och kära där hemma och bara saknade. Skratt, samtal, kramar, tryggheten! Sen gick det över, så typ en kvart av intensivt saknande och sen var allt lugnt igen. Imorses vaknade jag glad och peppad på livet igen. Så lustigt, men nog ganska normalt ändå. Jag vill verkligen inte hem men det är klart att det vore trevligt med en kram och en myskväll med de där hemma någon gång liksom. I början av min tid här hade jag svårt att inkludera alla hemifrån, eller det kändes så konstigt att tänka på dem i mitt nya liv liksom. Nu känner jag att jag vill visa så mycket av det som händer här och jag längtar till mina besök. Är så tacksam över alla där hemma, tänk så många bra människor jag har på min sida, oavsett vart jag befinner mig. Det är ändå ganska häftigt. 
 
Puss