Byebye teenage me, part 2
Detta inlägg handlar enbart om mitt liv som 17åring. Det blev så långt. Har mycket att säga kring detta året. Mycket känslor och reflektioner som behövde komma ut. 
 
17 år. 
Åh alltså. 17 år. Som jag längtat efter att fylla sjutton. Tycket liksom det lät så fint. Det skolåret (tvåan) var tyvärr det absolut värsta året i mitt liv, samtidigt fanns det ljusglimtar som lös så starkt in i mitt liv. Det hela började med att jag några månader innan min 17-årdag blev sjuk, sen några veckor innan jag fyllde år fick jag veta att jag hade Twar. En sjukdom som var helt fruktansvärd. Så komplex. Ena dagen mådde jag på ett visst sätt, anpassade mig, andra dagen var det precis tvärtom. Var omöjligt att förutspå hur jag skulle må. Åt extremt mycket alvedon. Glömde av hur det kändes att andas frisk luft. Tappade all energi, sov hela tiden. Samtidigt lyckades jag ändå klara av skolarbeten, jag övningskörde, jobbade, tränade handbollstjejerna, umgicks med vänner och hängde i kyrkan. Jag tror det var mitt sätt för mig att försöka fly undan sjukdomen. Låtsats som att den inte fanns där. Vilket jag såklart inte slutade bra. Det var väl min överlevnadsstrategi. Det värsta med Twar var trots allt inte all fysisk sjukdom, hur kroppen påverkades, utan faktiskt det psykiska. Problemet var att läkarna inte förstod varför jag inte blev bättre, som i slutändan resulterade i att jag började tro att jag bara inbillade mig allt. Så himla obehagligt. 
Jag blir fortfarande darrig på rösten när jag pratar om det där året. Jag blir tårögd när jag läser inlägg från den tiden. Jag mådde verkligen inte bra, men åh vad jag kämpade. Är så stolt över mig själv. Hoppas jag aldrig ska behöva må sådär igen, aldrig någonsin. Så många gråtattacker som jag försökte stoppa på offentliga platser, så många tårar som fälldes den där tiden. Ibland grät utan att veta varför, tror kroppen behövde avreagera sig på något sätt. Ibland grät jag om jag glömt av en läxa, behövde plocka ur diskmaskinen eller bara över att ha ansvar över någonting. Jag var så skör och det kändes som jag kunde brytas på mitten vilken sekund som helst. 

Jag och Elin på nyårsafton och på hennes överraskningsfirande. Alltså, mitt i allt detta så hade jag ju familj och vänner som var världsbäst. Jag och mitt poppisgäng, alltså mina fina vänner i klassen blev tajtare för varenda dag. Vi var så jäkla fina mot varandra.
 Firade födelsedagar/högtider, festade, hade överraskningar, filmkvällar, fikade, pluggade ihop, stöttade varandra, grät ihop, pratade om allt. Jag var inte den enda som hade en tuff tid i tvåan och det suger ju såklart, men samtidigt var det bara så fint att gå igenom allting tillsammans. De höll mig ovanför ytan och det är jag evigt tacksam över! 
Mina älsklingar. Gjorde allting lite roligare! Gör fortfarande mitt liv lite roligare!
Hösten var nog värst av allt. I januari började jag gå till kyrkan mer och sen blev det faktiskt bättre. Sakta men säkert vände det. Jag hade längre och längre stunder där jag faktiskt mådde bra. I april/maj var det mesta onda borta, men det tog ändå ännu ett tag att återfå all energi. Kyrkan var ett bra andningshål. Lärde känna så mycket fina människor, åkte på skidläger till Österrike, börja känna att jag sakta men säkert tog tillbaka mitt liv. 

Några andra som hjälpte mig på traven detta året var dessa två. Världens bästa Amanda och Pontus, som totalt öppnade upp sin lägenhet för mig. Jag vet inte hur ofta jag sov hos dem, det blev mer än en gång i veckan i alla fall. Ibland för att det var enklast så på helger, när jag hade hängt i kyrkan och det inte gick några bussar, ibland för att jag ville ha nära "hem" efter skolan och eftersom de bodde i Borås var det perfekt. Så jäkla fin grej att de lät mig komma dit närsomhelst på dygnet, utan att riktigt förvarna. Ibland bara för att sova, men många kvällar lagade vi mat tillsammans, åt, spelade spel och såg på serier. Ett ställe där jag bara kunde vara, utan krav. 
Och så familjen, som alltid. Uppskattade dem så extremt mycket. Hade inte orkat utan deras hjälp och stöd. Mamma var med mig på varenda läkarbesök, var min röst när jag inte orkade upprepa mig, lät mig vila, satte ingen press på mig. Skämtade, bjöd på skratt då jag behövde det som mest. Ibland nu i efterhand så tänker jag på hur jobbigt det måste varit för dem också, se sin dotter må så himla dåligt, se hur hon förvandlades till en energilös person, utan att kunna göra något åt det. Är så tacksam för dem. Kommer alltid vara! 
 
Sen blev det sommar, hörni! Alla mina fina och underbara 95or i mitt liv tog studenten! Hade fullt upp där ett tag med att springa på studentmottagningar, var så glad och stolt över dem. Själv var jag överlycklig över att jag äntligen hade sommarlov och hade klarat av tvåan på gymnaiset, det hade ju liksom känts omöjligt ett bra tag. 
Nästan med en gång åkte jag på en sista minuten med Mikaela till Grekland. Det var det bästa någonsin! Så underbar resa. Vill göra om den tusen gånger om. Att ha en sån bra syster som jag har är bland det finaste jag har här i livet. Resten av sommaren hade jag fullt upp med att gå på bråvallafestivalen, ha grillkvällar, åka på husvagnsturné med familjen/släkten, var i Åsa, på Skara sommarland, Öland och Almön bland annat. Det var en viktig tid för mig att på riktigt njuta och vila upp mig. Jag hade också här bestämt mig för att åka som au pair, så jag passade på att njuta av allting extra mycket och försökte bevara fina stunder inom mig. 

Det var så himla bra. Som ett fint avslut på min sjukdomstid. I slutet av mitt 17e år här i livet så mådde jag bra igen, hade rest mig och blivit mig själv igen. Efter sommaren blev det höst igen och jag började trean, fyllde så småningom 18 år och ja, där fortsätter jag i nästa inlägg. 
 
 
 
Byebye teenage me, part 1
Med tanke på min födelsedag som är alldeles snart så tänkte jag här passa på att göra ett hyllningsinlägg till min tonår. Tacka för åren som aldrig kommer tillbaka. Känns nästan lite högtidligt. 
 
13 år.
Det hela började såklart med att jag fyllde 13 år. Första tonårsåret, oj, vad stor jag kände mig, men samtidigt så liten. Jag var ju bara barnet. Jag gick i högstadiet och det var så himla mycket blandade känslor där alltså, mest försökte jag bara passa in och vara omtyckt. Undra hur många timmar jag lagt i livet på att försöka passa in. Det kändes i alla fall som att livet började på riktigt på högstadiet, som att det var nu jag var viktig. Var nog fortfarande ganska barnslig i sjuan? Tror tendenserna till att vara "cool" kom lite senare, men är inte säker. Började också ha tjejkvällar med övernattning osv, kände mig så extremt stor och häftig som hade det.  
 
La ut den vänstra bilden på "bilddagboken" på min 13-års dag. Minns hur mycket jag älskade de jeansen.
Det var också här jag började på riktigt bry mig om mitt utseende, blev medveten om andras blickar och var inte alltid snäll mot mig själv. Mådde så dåligt över min kropp och ville bli smalare. Ett tag åt jag bara knäckebröd med grillkrydda till lunch, precis som de andra tjejerna i klassen. Försökte periodvis ha "matscheman" och äta bra, men käre Gud, jag visste ju ingenting. Påverkades av så mycket utifrån, av vänner med smalare kroppsform som klagade på att de var "tjocka".
Önskar jag kunde krama om mig själv och får mitt 13 åriga jag att förstå att jag var bra som jag var, att jag duger och är till och med perfekt, och att min kropp inte har någonting med det att göra. Ps, log aldrig med tänder på bilder heller, för herregud, hur skulle de se ut? Lol, man vill ju inte verka glad, det är viktigare att se snygg ut. 
Två av mina finaste, min underbara kusin Molly och världens bästa bästa bästa syster, Mikaela, sommaren när jag var 13år. 
 
 
 
14 år.
Mestadels av min fjortonårstid var 2011, sen i slutet av året fyllde jag 15. 2011 var ett roligt år, jag var först och främst i Vietnam med världens bästa människor, jag spelade fortboll och handboll, tog bussen in till Borås två dagar i veckan, samtidigt som det var mitt konfa år. Egentligen tror jag enda stället jag kunde slappna av till tusen på var fotbollen, mina fotbollstjejer kände mig sen alltid och vi hade finaste stämningen, aldrig något dömande eller så. En frizon, mest från mina egna tugna tankar. Älskade handbollen också, men samtidigt fanns alltid en känsla av att inte vara lika bra som "Borås-tjejerna", både sportmässigt och som person. Tyckte de var döballa. Saknar ändå handbollen ibland och är så ledsen att jag bröt handen och att jag slutade pga det. Ang konfan och kyrktiden: bästa! Hade så sjukt roligt på alla slags aktiviteter, hängde på tonår varje vecka, skrattade tills jag fick kramp i käkarna gång på gång. Min Gudsrelation var jag dock ganska ny i, utforskade och försökte förstå mer. Kände mig ganska lost, inte tillräckligt bra och kunnig som de andra (såklart inte sant men det var en ständigt känsla, att inte vara bra nog). Åkte också på massa läger, finaste och bästa grejen. Trivdes så i den gemenskapen. 
 
I Vietnam och på Hönö. På semestern/sommaren hade jag inte heller så stora problem med alla negativa tankar. Hade en annan känsla i kroppen då. Tror det handlade om att vara fast i vardagen och skolvärlden. Mådde ju inte asdåligt, men det var i alla fall mer än en kväll i månaden som jag satt på mitt rum och var ledsen/arg. Men för det mesta, och i överlag, mådde jag bra. Speciellt med släkt&familj, mina finaste människor. 
 
Fotbollen. Som sagt, bästa grejen. Passade mig perfekt! Har verkligen bara bra minnen från fotbollen den här tiden, kommer föralltid vara tacksam denna sporten och dessa tjejer. Hjälpte mig så mycket i min uppväxt!
 
Tack tack 14 åriga jag för att du alltid såg till att ha roligt, skratta mycket och sprida glädje. Även de dagar då du kanske inte kände dig som mest pepp. Grejen var ju att det blev så jäkla konstig, en känslokrock i mitt huvud när jag inte mådde bra, för jag var inte van vid det. Det var mycket tankar kring vänner och vad andra tyckte om mig. Antar att det är vanligt och att alla tänker på det runt den här åldern. 
 
15 år.
För det mesta när jag var 15 år så gick jag i nian, sen efter sommaren började jag ettan på gymnasiet, omg då blev jag en stor tjej på riktigt! Jag älskade ändå nian. Fann min plats i mitt dåvarande kompisgäng, hade läget under kontroll, gillade att umgås med klassen. Vi åkte ju till Italien på klassresa, det var rätt nice. Var såklart nervös inför gymnasiet, jag var orolig att det inte skulle bli bra, men mest taggad. Var bästa grejen att börja på Bäckäng, älskade det så innerligt. I början var det bara så skönt att lära känna nya människor, folk som inte kände mig sen innan. Var så redo att lämna Bollebygdsskolan, även om jag såklart var ledsen när det väl var dags. 
Här slutar jag 9an och min bror tar studenten. Två bra dagar i livet! Haha, åh, minns niornas fest samma kväll som avslutningen, lol. Den hade ju folk pratat om hela högstadietiden, det skulle bli något stort. Men såklart gick allt åt skogen, bokstavligen. Folk sprang omkring överallt på byn, försökte hitta andra, hitta festen. Själv drack jag ju inte på den här tiden men minns ändå inte särskilt bra hur kvällen slutade. Det var ju inte livets fest i alla fall, den saken är ju säker. 
Min prickis. Jag var så sjukt glad när jag började gymnaiset, jag kom med en gång in i en grupp av vänner och trivdes så. Alltså om man tänker på det nu så är det ju helt sjukt, alla var ju sjukt rädda att bli ensamma och inte få några vänner, vi var ju desperata, så det var ju självklart att vi faktiskt skulle hänga. Istället för att springa omkring i Bollebygds "centrum" så hängde jag på Borås gator på kvällarna, det var nollningar åt höger och vänster den där första tiden. Året som 15 var en blandning av att hänga med alla nya, coola vänner, samtidigt som jag kämpade på med att behålla kontakten med mina gamla vänner. 
 
16 år.
Weheeyy, 16 år. Vilket jäkla år! Växte upp ordentligt detta året måste jag säga. Blev ihärdig Elfsborgssupporter, åkte med guliganerna på en del bortamatcher, var så kul att hänga extra mycket med Emelie och Mikaela. Var konfaledare, det var så sjukt mysigt. Fick nya vänner under skolåret och sen jäklar, gjorde jag till sommaren 2013 till ett fint minne för livet. Jag tog med mig nyafunna gymnasievänner ner till Varberg (klickade där med min Elin), hade mitt första riktiga sommarjobb, så spenderade mestadles av sommaren på Coops fruktavdelning, men det gjorde också att jag tog vara på min lediga tid så väl. För det mesta catchade jag up med gamla Olsforsvänner. Åkte till Stockholm med några vänner, det kändes ju stort att vara iväg själv sådär. Det var ett år då jag började stå upp för mig själv och slutade ta emot skit. Insåg mer och mer att jag faktiskt var bra som jag var. Det var helt nytt för mig, att liksom känna det till 100%. 
Kände mig fri den här sommaren. Som att jag fick enklare att andas, som att allting lättade. Det var fan underbart!
Två av mina fina, Frida och Tova. Två gamla, men ack så viktiga vänner. 

Har ju världens bästa familj också. Inte bara just detta året, utan alltid såklart. Här har vi blivit helt genomvåta efter en tur på någon grej på skara sommarland. Glada ändå, som ni ser! När jag började tvåan, i slutet av mitt sextonde år, förändrades allting i skolan. Vänner från ettan hade bytt klass och alla grupperingar blev annorlunda. Jag hittade plötsligt ett nytt gäng, de som jag idag kallar mitt poppisgäng. Är så sjukt glad över det, för herre-min-gud vad de är viktiga för mig. Men det berättar jag mer om i nästa inlägg, då går vi igenom 17, 18, 19. Sen tar tonåren slut. 
 
PUSS
 
First days in Michigan

Vi hoppade in i bilen, sa hejdå till Chicagos skyline och hängde ute på vägarna i typ 7 timmar.

Sen sa vi hej till lugna, fina Michigan. Dock var det mörkt när vi kom fram. Här har vi hunnit med massor av saker på dessa tre dagarna.

Viktigast var nog ändå att jag än en gång visade dem vem som egentligen är bingo mästare. Vann såklart igen. De har ingen chans osv. Mer saker vi gjort: varit på ymca och badat två gånger, klättrat på stora sanddynor, provsmakat allt på cherry republic, besökt ett barnmuseum, lekt i parken, spelat extremt mycket sällskapsspel och läst böcker.

Jag har jobbat nu i tre dagar - så vi har haft fullt upp. Älskar att hänga med barnen. I måndagskväll hjälpte jag min värdmamma att förbereda mat inför thanksgiving. Imorgon är den stora dagen, yey! 
Ja, det har blivit en himla massa spel alltså. Och lite tårar när jag vunnit. Haha.That's it. 
 
PUSS