Byebye teenage me, part 2
Detta inlägg handlar enbart om mitt liv som 17åring. Det blev så långt. Har mycket att säga kring detta året. Mycket känslor och reflektioner som behövde komma ut. 
 
17 år. 
Åh alltså. 17 år. Som jag längtat efter att fylla sjutton. Tycket liksom det lät så fint. Det skolåret (tvåan) var tyvärr det absolut värsta året i mitt liv, samtidigt fanns det ljusglimtar som lös så starkt in i mitt liv. Det hela började med att jag några månader innan min 17-årdag blev sjuk, sen några veckor innan jag fyllde år fick jag veta att jag hade Twar. En sjukdom som var helt fruktansvärd. Så komplex. Ena dagen mådde jag på ett visst sätt, anpassade mig, andra dagen var det precis tvärtom. Var omöjligt att förutspå hur jag skulle må. Åt extremt mycket alvedon. Glömde av hur det kändes att andas frisk luft. Tappade all energi, sov hela tiden. Samtidigt lyckades jag ändå klara av skolarbeten, jag övningskörde, jobbade, tränade handbollstjejerna, umgicks med vänner och hängde i kyrkan. Jag tror det var mitt sätt för mig att försöka fly undan sjukdomen. Låtsats som att den inte fanns där. Vilket jag såklart inte slutade bra. Det var väl min överlevnadsstrategi. Det värsta med Twar var trots allt inte all fysisk sjukdom, hur kroppen påverkades, utan faktiskt det psykiska. Problemet var att läkarna inte förstod varför jag inte blev bättre, som i slutändan resulterade i att jag började tro att jag bara inbillade mig allt. Så himla obehagligt. 
Jag blir fortfarande darrig på rösten när jag pratar om det där året. Jag blir tårögd när jag läser inlägg från den tiden. Jag mådde verkligen inte bra, men åh vad jag kämpade. Är så stolt över mig själv. Hoppas jag aldrig ska behöva må sådär igen, aldrig någonsin. Så många gråtattacker som jag försökte stoppa på offentliga platser, så många tårar som fälldes den där tiden. Ibland grät utan att veta varför, tror kroppen behövde avreagera sig på något sätt. Ibland grät jag om jag glömt av en läxa, behövde plocka ur diskmaskinen eller bara över att ha ansvar över någonting. Jag var så skör och det kändes som jag kunde brytas på mitten vilken sekund som helst. 

Jag och Elin på nyårsafton och på hennes överraskningsfirande. Alltså, mitt i allt detta så hade jag ju familj och vänner som var världsbäst. Jag och mitt poppisgäng, alltså mina fina vänner i klassen blev tajtare för varenda dag. Vi var så jäkla fina mot varandra.
 Firade födelsedagar/högtider, festade, hade överraskningar, filmkvällar, fikade, pluggade ihop, stöttade varandra, grät ihop, pratade om allt. Jag var inte den enda som hade en tuff tid i tvåan och det suger ju såklart, men samtidigt var det bara så fint att gå igenom allting tillsammans. De höll mig ovanför ytan och det är jag evigt tacksam över! 
Mina älsklingar. Gjorde allting lite roligare! Gör fortfarande mitt liv lite roligare!
Hösten var nog värst av allt. I januari började jag gå till kyrkan mer och sen blev det faktiskt bättre. Sakta men säkert vände det. Jag hade längre och längre stunder där jag faktiskt mådde bra. I april/maj var det mesta onda borta, men det tog ändå ännu ett tag att återfå all energi. Kyrkan var ett bra andningshål. Lärde känna så mycket fina människor, åkte på skidläger till Österrike, börja känna att jag sakta men säkert tog tillbaka mitt liv. 

Några andra som hjälpte mig på traven detta året var dessa två. Världens bästa Amanda och Pontus, som totalt öppnade upp sin lägenhet för mig. Jag vet inte hur ofta jag sov hos dem, det blev mer än en gång i veckan i alla fall. Ibland för att det var enklast så på helger, när jag hade hängt i kyrkan och det inte gick några bussar, ibland för att jag ville ha nära "hem" efter skolan och eftersom de bodde i Borås var det perfekt. Så jäkla fin grej att de lät mig komma dit närsomhelst på dygnet, utan att riktigt förvarna. Ibland bara för att sova, men många kvällar lagade vi mat tillsammans, åt, spelade spel och såg på serier. Ett ställe där jag bara kunde vara, utan krav. 
Och så familjen, som alltid. Uppskattade dem så extremt mycket. Hade inte orkat utan deras hjälp och stöd. Mamma var med mig på varenda läkarbesök, var min röst när jag inte orkade upprepa mig, lät mig vila, satte ingen press på mig. Skämtade, bjöd på skratt då jag behövde det som mest. Ibland nu i efterhand så tänker jag på hur jobbigt det måste varit för dem också, se sin dotter må så himla dåligt, se hur hon förvandlades till en energilös person, utan att kunna göra något åt det. Är så tacksam för dem. Kommer alltid vara! 
 
Sen blev det sommar, hörni! Alla mina fina och underbara 95or i mitt liv tog studenten! Hade fullt upp där ett tag med att springa på studentmottagningar, var så glad och stolt över dem. Själv var jag överlycklig över att jag äntligen hade sommarlov och hade klarat av tvåan på gymnaiset, det hade ju liksom känts omöjligt ett bra tag. 
Nästan med en gång åkte jag på en sista minuten med Mikaela till Grekland. Det var det bästa någonsin! Så underbar resa. Vill göra om den tusen gånger om. Att ha en sån bra syster som jag har är bland det finaste jag har här i livet. Resten av sommaren hade jag fullt upp med att gå på bråvallafestivalen, ha grillkvällar, åka på husvagnsturné med familjen/släkten, var i Åsa, på Skara sommarland, Öland och Almön bland annat. Det var en viktig tid för mig att på riktigt njuta och vila upp mig. Jag hade också här bestämt mig för att åka som au pair, så jag passade på att njuta av allting extra mycket och försökte bevara fina stunder inom mig. 

Det var så himla bra. Som ett fint avslut på min sjukdomstid. I slutet av mitt 17e år här i livet så mådde jag bra igen, hade rest mig och blivit mig själv igen. Efter sommaren blev det höst igen och jag började trean, fyllde så småningom 18 år och ja, där fortsätter jag i nästa inlägg. 
 
 
 
Knubbamanda

Grattis på födelsedagen fina du 💕💕💕

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress