Tuesday thoughts
 
Ibland kan jag får ångest av tanken på att jag en dag inte kommer bo här längre. Det gör ont att bara tänka på. Allt runt om, livet i sig, är så himla enkelt här. Det är en känsla, som inte går att förklara rättvist. Livet här känns bara så bra, så lätt. Jag är på gymmet, träffar vänner, äter lunch & middag ute, går på bio, har myskvällar. All min lediga tid är ledig. Det finns inga måsten. Det enda jag är uppbunden på är att jobba 45h/vecka. Jag får panik på riktigt när jag tänker på att jag ska lämna min värdfamilj. Att jag inte längre ska bo ihop med dem, att jag inte längre kommer spendera mina dagar med världens finaste ungar. Det gör ont i mig, och det har inte ens hänt än. Det går inte ens att beskriva, jag har lärt mig så mycket om mig själv via dem, genom att inse hur jag känner, reagerar och är när saker uppstår. Jag har insett hur mycket kärlek som bor inom mig. Jag har fått precis det jag önskade mig, ändå sitter jag här och mår dåligt över att allt det här snart inte kommer vara en del av mitt liv längre.
 
Jag vet att man kan hälsa på varandra. Att man kan skriva och skicka bilder. Bilder. Istället för kramar, pussar i hela ansiktet, busiga leenden, gulliga frågor och att ha mina ungar i min famn. Inget kommer vara tillräckligt. Undra om de någonsin kommer fatta hur mycket de betyder för mig, mina små hjärtegull. Om de inser att de alltid, alltid, alltid kommer vara enormt älskade från nån liten person sittandes i Sverige. Hur ska jag gå från att få titta in i deras vackra ögon varje dag, tills kanske en gång om året om jag har tur. Det kommer bli så jäkla svårt. Folk kanske tror att de förstår, men kärleken som finns inom mig till de här barnen, jag förstår den knappt själv. Jag ville ju såklart ha bra kontakt med min värdfamilj, men inte trodde jag att det skulle bli såhär bra, inte visste jag att barnen skulle stjäla mitt hjärta. 
 
Samtidigt har jag ju vänner och familj hemma i Sverige. Vänner och familj som jag saknar, som jag längtar efter. Jag inser att jag, hur klyshigt det än låter, har mitt hjärta på två ställen. I Svergie och i Chicago. Det är lyxigt att ha det så, men också tufft. Både nu och sen. Ibland när jag tänker på vissa därhemma så vill jag inget hellre än att vara där, fysiskt där, och liksom bra vara nära. Det kommer ju bli precis likadant fast med andra personer när jag är tillbaka i Sverige igen. Då kommer jag sakna de som är hemma här, i mitt andra hem, i Chicago. Vem hade kunnat ana att det skulle riva upp så mycket känslor att åka som au pair.
 
Fastnar ibland med blicken på bilderna som hänger på väggen i mitt rum. Det är mestadels jag, på studenten, sprudlande lycklig. Omringad av vänner och familj. Så ofantligt lycklig. Fylld av förväntan på framtiden. Där och då fanns det bara en sak jag ville: flytta till USA. Och jag gjorde det. Är tacksam till mig själv att jag faktiskt gjorde det, på riktigt. Det var inte bara snack. Det var så tydligt att det var precis det jag ville, inget annat. Jag tvivlade inte på mitt beslut alls, det var så givet att det var rätt. Nu sitter jag här 17 månader efter min student och vet att det var rätt, men samtidigt avundas jag mitt dåvarande jag. Jag var så säker på vad jag ville. Nu vet jag inte alls vad jag vill för framtiden, det finns kanske en tanke eller idé här och var, men ingenting som får mina ögon att tindra så som tanken på au pair livet fick mig att göra. Det känns svårare nu, att veta. Det kanske är därför livet här känns så enkelt, för att jag inte behöver veta just här och nu. 
 
PUSS
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress