My last weeks in Chicago
Alltså jag ligger ju fortfarande himla efter i att uppdatera er kring allt som hände min sista tid i Chicago, efter att jag kom hem från resmånaden och innan jag åkte hem till Sverige. Det var ju ändå nästan 3 veckor och let me tell you, jag carpade sönder vardagslivet och allt häng med barnen de sista dagarna. 
Vi hade picnic ute i parken, jag, lillen och hennes dansvänner och alla deras mammor. Varje onsdag har ju vi haft lunch ihop, oftast på Panera Bread men när vädret tillåtit så satt vi ute och hade picnic i lekparken istället. Jag kom hem lagom till sista veckan med dansen, så vi hade en avslutningslunch allesammans och var emotional över att året redan var slut och att ungarna var så stora nu. 
Vi var på massor av simträningar, både för lillen och stortjejen! Det var så himla kul att se utvecklingen och speciellt nu i slutet såg jag verkligen hur otroligt duktiga de båda har blivit. Jag var också på ett swim meet en kväll i veckan och det är så roligt att se glädjen i barnens ögon alltså. 
Barnen hade dansuppvisning, vilket också var fantastiskt roligt att se och dessutom var det graduation och skolavslutningar åt höger och vänster. Det är svårt att förstå att mina barn har vuxit upp så mycket sen jag kom dit, att de plöstligt är så stora. Allt sånt händer ju under lång tid, men just vid avslutningar och sånt inser man det på riktigt. Det är sjukt att tänka att min lilla plutt var lika gammal nu när jag åkte som min stora tjej var när jag kom, liksom hur gick det till??? 
När barnen fick sommarlov firade vi med en dag på stranden, det ser fantastiskt ut men jag kan meddela att det var svinkallt i vattnet. Innan barnens sommarlov, medan jag fortfarande hade ledig tid på dagarna så passade jag på att hänga på stranden med Nellie, prata om livet och bara njuta. Jag försökte hänga så mycket som möjligt med mina vänner innan min tid var slut, men samtidigt ville jag spendera all möjlig tid med barnen och dessutom behövde jag förbereda packning osv, så det var verkligen fullt upp. 
 
Jag och ungarna hängde mycket vid den lokala poolen, det var fett nice. Umgicks med barnens kompsiar och mammor som jag kommit nära under min tid i usa, vi käkade glass och hade det bra.
Att se tillbaka på detta nu är så konstigt, för ibland känns det som en evighet sen även om det bara var två månader sen, men i andra stunden känns allting som igår? Man blir helt förrvirrad alltså. 
Jag älskar ju vår pool och kommer sakna den massor, har redan saknat den nu i sommar, men det var nice att vi passade på att spendera så mycket tid där medan vi kunde. 
Något annat som jag kommer sakna såklart är ju stranden. Älskade Wilmette Beach, där har jag alltför många fina och bra minnen. Bland mitt favoritställe i Chicago, helt klart. Det var alltid en lugnande oas, oavsett årstid eller väder, jag älskade stranden! 
På självaste nationaldagen hängde jag med mina favoritsvenskar, Sanna, Lisen, Frida och Nellie! Vi hade så svensk fika vi bara kunde och njöt av att vara tillsammans. De var också dem jag hade en sista hejdå middag med min nästsista kväll i usa och det var så fint, men sorgligt och bra på samma gång. Det är sjukt hur nära man kan bli någon när man är så många tusen mil hemifrån, tack och lov så kommer alla till Sverige snart!
 
En annan del i hejdå-tiden var ju för mig att förbereda och skriva tack kort/hälsningar till människor som stått mig nära under au pair tiden. Det är ändå sjukt hur man kan komma till en helt ny plats med helt nya människor och ändå känna att man passar in, ärligt talat så mötte jag så många underbara familjer i USA som förevigt kommer ha en plats i mitt hjärta och jag kommer alltid vara inspirerad av dem. 

Under min sista vecka i Chicago så blåste det upp till storm och ett jätteoväder kom in, vilket var superlokalt och just vår gata var en av dem som drabbades värst. Grenar lossade från träd, det var löv och grenar överallt på gator och tomter och hus. Faktiskt väldigt läskigt och jag är glad att jag inte var hemma när det inträffade. 
Vi hade ett träd som gjorde extra mycket skada, bland annat föll det rätt på grannens garagetak och gjorde sönder det. Så dagen efter fick vi städa upp så gott det gick, men tillslut behövde vi prohjälp i alla fall för att få bort det värsta. 
Jag förberedde också en skattjakt för barnen där priset var deras hejdåpresent från mig, det blev väldigt uppskattat och jag hade så kul när jag såg dem springa omkring i huset och lösa de olika små gåtorna för att tillslut hitta deras skatt. Mina fina ungar alltså, gud vad jag saknar dem. 
Min allra sista helg hade jag en hejdåfest på lördagen och på söndagen hängde jag downtown med mina tjejer innan vi åkte upp på Fridas hejdåfest. Det är sorgligt men fint att säga hejdå. 
Alla mina bästa! <3 <3 <3 
Och sen var min sista kväll i familjen typ det sorgligaste jag varit med om. Jag tyckte ändå allting gick bra, men det var så hemskt att sitta där i soffan med familjen runt om mig och barnen i knät och veta att detta är sista, sista kvällen. Att jag aldrig med kommer ha dem såhär nära mig, att mitt vardagsliv aldrig mer kommer bli detsamma. Jag satt med mitt äldsta hjärta i knät och tårarna bara rann och jag ville bara stanna tiden. Nu har jag ju ändå varit hemma ett tag och vet man överlever men det visste jag inte då.På kvällen hade jag packningspanik och varvade det med min egentliga första riktiga panikångestattack. Det är läskigt när det gör så ont i hjärtat att man inte kan fysiskt hantera det. Sen självaste hejdå-dagen var nog den värsta i mitt liv, jag har aldrig gråtit så mycket, kände mig så liten och svag. Det var otroligt läskigt att säga hejdå till en vardag, människor och ett liv som varit min trygghet de senaste två åren och veta att inget någonsin kommer bli som förr igen. Allting lättade såklart när jag kom hem och möttes av världens finaste familj, men tiden när jag var ensam på flygplatser och flygplan under det dygnet var riktigt jävla pissiga, om jag ska vara helt ärlig. Det är så svårt för någonstans inombords så kände jag mig ändå färdig med au pair livet, jag var redo att göra något nytt men i hjärtat kommer jag aldrig vara redo att lämna min värdfamilj och mina finaste barn. Det var nog det som gjorde det jobbigast, att de var så blandade känslor, jag var ju ändå redo för nya äventyr men ändå var det så mycket fint som jag lämnade bakom mig. Jag är oändligt tacksam över var allt au pair livet har gett mig, det är en resa som jag aldrig någonsin ångrat och därför blir det väl också svårt att liksom säga hejdå till det som varit så fint och bra. 
 
PUSS
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress