Thoughts.
Alltså herregud vad tiden försvinner. Det är så läskigt och härligt och roligt på samma gång. Det har varit extremt mycket regn här i helgen, med åskoväder på kvällar/nätter. Därför har jag spenderat helgen med att scrapbooka, se på netflix, ha myskväll med Sanna och Lisen och sånt fint. Nu är det måndag och ny vecka, men min stackars hosta sitter i. Vore väldigt trevligt att bli av med den så att jag kan träna lite snart. 
 
Påtal om snart så är det mycket som händer snart. Det är bara 16 dagar tills min sista jobbdag innan jag åker ut och reser. 16 ynka dagar. Det är helt sjukt? Dessutom är det mindre än två månader tills jag är hemma i Sverige igen. Det kanske låter mycket, men efter att ha varit här i över tjugo månader så är två månader ingenting. Idag var jag med Lisen och köpte en carry-on väska för mina kommande äventyr, behöver ju en för min roadtrip, resa till Mathilda och så hem till Sverige såklart. Det var på tiden att jag fick köpt en väska. 
 
Jag känner det i hela mig nu att min tid här börjar ta slut, fast liksom som att det ligger bubblandes i mig. Det känns inte så konkret, när jag gör alltid som vanligt under jobbdagen så förstår jag inte att jag om två månader inte längre kommer gå och hämta och lämna på skolan och aktiviteter för mina kära barn. Det kommer liksom vara över då och det är det sorgligaste någonsin. Samtidigt är jag så himla glad för att jag ska få spendera sommaren i Sverige, det ska bli så härligt och jag längtar efter min familj och mina vänner så himla mycket. 

Någonstans känner jag väl mig också redo att påbörja något nytt, kanske ta en kurs någonstans, jobba och tjäna pengar, planera nya resor, upptäcka mer ställen i världen. Jag är så himla peppad på allt det där, men att jag ska klara av att leva som vanligt vanligt och må bra och vara glad utan att varje dag få börja dagen med att få en puss och en kram från mina tjejer, få leka med dem och höra dem säga mitt namn och berätta om allt som de funderar på, alltså jag vet inte hur jag ska kunna göra det? Jag är oändligt tacksam över att jag hamnat i världens bästa värdfamilj och har fått de finaste ungarna jag vet att ta hand om, men alltså jäklar va svårt det kommer vara att lämna dem. 
 
Jag ska verkligen försöka njuta av min sista tid här, det är mycket saker jag vill hinna göra, samtidigt som jag bara vill ta det lugnt. Har fått så fina vänner här under mitt andra år och de lyser upp min vardag så otroligt mycket och även det känns jobbigt att lämna. Det känns bra dock att de flesta är svenskar så att man lite enklare kan ses väl hemma i Sverige, men ändå - det vi har här, att vi delar vardagen på det här sättet kommer liksom aldrig komma tillbaka. 
 
Det är så blandade känslor inom mig just nu, som ni säkert förstår och det är jobbigt, men jag antar att det får vara så. Det är okej. Jag ska ju faktiskt ryckas loss från min säkra lilla vardagsbubbla som jag byggt här och åka tillbaka till mitt gamla liv igen, även om jag inte längre är mitt gamla jag. Vet ju såklart inte hur någonting kommer gå eller kännas förrän allting händer, men jag kan ändå inte undgå att tänka på det nu. Som en liten mental förberedelse-proccess! 
 
 
PUSS
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress