Going back to Sweden
Jag har nog aldrig haft så blandade känslor som jag hade när jag vaknade upp på fredagsmorgonen som jag skulle lämna Chicago. Det var så konstigt, för allt kändes som vanligt men mina resväskor påminde mig om att idag var dagen. Jag lekte med barnen på morgonen, även om det mest blev gos, och vi gick liksom bara och väntade på att åka till flygplatsen. Det går inte att förklara känslan när vi satt tillsammans i bilen, hela familjen, en sista gång. Själva avskedet gick ganska bra, för vi visste ju att vi skulle ses snart igen (de hälsade på mig i Sverige några veckor senare) men ändå ville barnen inte släppa taget om våra kramar. Med tårar kramade jag och mina värdföräldrar varandra hejdå. 

 
Efter det påbörjades de värsta timmarna i mitt liv tror jag. Så fort jag kommit igenom securityn på O'hare gick det någonstans upp för mig att min au pair tid nu är slut, på riktigt och tårarna kunde inte hejda sig. Jag grät och jag grät, gick omkring där på flygplatsen helt ensam och mådde sämst. Har aldrig gråtit så mycket, i sån panik förut. Ringde mamma och mika, men det kom inte fram några ljud, bara mer gråt. Det var jobbigt, pratade dessutom med Frida som satt på en annan terminal och nyss hade sagt sitt hejdå till sin värdfamilj. Så även om allt kändes hemskt och jobbigt, så längtade jag ju samtidigt hem till familjen så mycket, så jag visste ju att någonting fint skulle komma om bara några timmar. På mina flygningar hem sov jag inte många timmar, men lyckades ändå få lite sömn. Det var första gången jag både grät mig själv till sömns och vaknade av mina tårar. Var ganska ostabil kan man säga. 
 
 
Men titta vad fint som mötte mig på landvetter(!!!!) helt jäkla sjukt. Var så överväldigad och glad och trött och uttömd. Jag vet ju redan att jag har världens finaste familj, men de fortsätter visa det för mig gång på gång. Fick till och med pussa på pim bland de första jag gjorde! En så himla sjuk känsla att va tillbaka efter 22 månader utomlands. 
 

Jag har insett att jag inte alltid fattar hur mycket jag saknat människor förrän jag ser dem igen, det är först då som alla spärrar släpps och jag tillåter mig själv att känna alla känslor jag bär inom mig. Det var ett kärt återseende på landvetter helt enkelt. 
 

Vi åkte hem och där fick jag också träffa Amanda som hade varit hemma och fixat det sista i världens bästa brak-brunch. Min favoritmåltid är ju ändå frukost och denna hade extra allt. Så mycket som jag saknat när jag varit borta, så det var underbart att kunna frossa i allt det goda. Hade dessutom fått en skål med minitomater och en med choklad på min plats, de känner mig allt för väl alltså! <3 

 
Om inte frukosten vore nog så fanns detta dessert bord att tillgå också. Var mätt hur länge som helst efter det. Så där satt vi alla ute på vår altan och käkade frukost tillsammans och det konstigaste av allt var som om att ingen tid hade gått, att allting var som vanligt. Det var helt fantastiskt. Resten av dagen tog vi det lungt, mika och amanda hjälpte mig att packa upp lite och sen på kvällen åkte vi till Franks föräldrar där vi hade Mikaela och Franks examensfest! Så samtidigt som vi firade deras examen (är så djupt imponerad av dem att jag inte ens kan beskriva det) så fick jag träffa resten av alla underbara familjevänner och lite barnodomsvänner. Var så härligt och jag var så glad, jag märkte inte ens att jag hade varit vaken i snart två dygn. Så jag fick ett helt fantastiskt välkomnande hem, helt enkelt. Världens bästa start på min sommar, samtidigt som det värkte i hjärtat över att nyss ha lämnat värdfamiljen. 
 
hey rain
Hey guys! September kom med massa regn och ett ganska tydligt hejdå till sommaren vilken såklart inte känns så kul, men alltså det får jag leva med och nu har hösten kommit igång och hela min nya vardag har liksom rivstartat. Jag har börjat plugga på GU, åker buss/tåg/spårvagn hela tiden, oroar mig inför skolprojekt, försöker plugga men vet knappt vad jag gör osv. Igår träffade jag MikaG efter skolan och fick se hennes lägenhet, det va så fint. Tog pendlen ut till Ale och sov hos kusinfamiljen och det var fint det också. Nu har jag inga föreläsningar förrän på måndag så det ska bli skönt att slippa ta mig ner till götet för åtminstone några dagar. 
 
Det har regnat hela dagen och det gör mig typ nedstämd men samtidigt går jag där i regnet och blir blöt och orkar inte bry mig? Va hos mormor efter skolan idag för att fira hennes födelsedag vilket var mysigt, nu är jag hemma igen och det är skönt. Jag älskar att åka omkring och träffa folk, sova här och var och liksom göra vardagen lite extra mysig men samtidigt behöver jag komma hem och bara vara lite då och då. Nu är hösten här på riktigt och jag måste försöka bolla plugg, jobb, träning, vänner, familj och liksom ha en bra balans. Det ska bli mysigt, men jag hoppas att jag inte stressar upp mig för mycket över saker som kommer lösa sig ändå tillslut. 
 
PUSS
hejdåhejdå fester
Min sista helg i Chicago så var det dags för mig att ha en liten hejdåfest med alla mina fina vänner som jag lärt känna under min au pair tid och dessutom de närmsta familjevännerna. Alltså, det är svårt att förklara hur det kändes den sista tiden, jag kände för det mesta ett stort tryck över bröstet och var liksom känslig mest hela tiden och kunde gråta för allt och ingenting, när som helst. 


Men tillslut, min allra sista lördag var det dags för min hejdåfest. Det var fint och tungt på samma gång, alltså att se alla samlade på samma plats var så fint och kändes som världens bästa sätt att avsluta året på. När jag skulle säga hejdå till vissa mammor, alltså mammor till mina värdbarns kompisar - då brast det för mig. Det är inte lätt någonstans att säga hejdå till människor och plaster som man har mått så bra av, som man älskar så himla mycket och som varit ens trygghet under en så lång tid. Det var jäkligt tugnt att åka från Chicago. 

Mina fina vänner. Att vara au pair är det bästa beslutet jag tagit i mitt liv tror jag, jag har lärt mig så mycket och fått så mycket nya nära och kära i mitt liv, sett saker ur nya perspektiv, allting. Jag har blivit en bättre, mer förstående, ödmjuk men också starkare människa. 

På söndagen skulle Frida ha sin hejdåfest, så då passade jag och mina tjejer up north på att åka downtown på vägen till hennes hejdåfest. En sista dag downtown för mig, och trots att man varit där så många gånger så känns det som att det är så mycket som jag aldrig hann göra eller uppleva? Gud, Chicago har så mycket att erbjuda. Det som är bra är ju att det alltså finns saker kvar att se när jag kommer tillbaka och hälsar på. 

Min älskade stad. 

Kolla va snygga Sanna och Lisen var!!!

Och hur tunga mallan och emsan va?? 

Världens finaste <3 <3 <3 

Och kolla på dessa???? 

Iaf, på Fridas hejdåfest så fick vi uppsöka skugga pga tusen grader varmt och svetten rann. Men det va mysigt att sitta och prata, äta och ha kul ihop. Jag fick passa på att säga hejdå till hennes värdfamilj ockå och det var liksom konstigt det med? De har också funnits i mitt au pair liv från dag ett. 

Jag, Meg och min älskling pipz, som av någon oklar anledning verkligen inte tycker om mig. 

Men jag lyckades sno en bild på oss två i alla fall. 

Sen skulle vi leka klassikern "är massa mariekex och vissla sedan"

Vi svenskar, som ni kan se, tog det på största möjliga allvar. 

Ärligt så hade jag glömt hur torrt det blir i munnen???

Aja, vi  vann inte även om vi kämpade på.
 
Så ja, det var min sista helg i Chicago som spenderades med två mysiga, men ändå sorgliga hejdåfester för man insåg att au pair tiden nu var över. Så fint att få spendera dem med mina bästaste vänner dock. 
 
PUSS