When my family suprised me
Okej, innan jag pratar om min och Mathildas roadtrip, så är det på tiden att jag berättar allt om mitt överraskningsbesök som jag fick för några veckor sen! Bara några timmar efter att jag skrev det här inlägget så stormade dem in på mitt rum. Jag kunde inte förstå att det var sant, jag grät och skakade och fick total panik. Det var det sjukaste jag varit med om. Kunde inte tro att det var sant. Först uppfattade jag inte exakt vilka som var där, hörde mika och mamma först men tittade bort och ner i kudden och grät, men sen tillslut såg jag moster och mormor också. Det var världens chock! Hade inte en endaste aning om att de skulle komma. Tror inte det är möjligt att någonsin överraska mig så sjukt bra igen, jag var totalt ovetande och väldigt oförstående under ganska lång tid. Mina värdföräldrar hade varit ute och "tagit en drink" men i själva verket hade de ju hämtat min familj. Jag förstod inte alls hur de hade kommit hit, hur de tagit sig till vårt hus, såg liksom inte kopplingen. Insåg ganska snart att alla visste om det här, förutom jag då. Det är många tankar som snurrar då, man försöker tänka på konversationer man haft och se ifall de kanske råkat lämnat någon ledtråd, men alltså INGENTNG. Så de lyckades jäkligt bra alltså. 
 




Ja, så det var ju det första som hände. Sen gick vi ner för trappan för att där träffa mina värdmorföräldrar som var hur gulliga som helst. De var jätteglada att ha min familj där och sa "we love Felicia, she's a part of our family now" och alltså det var så fint. Är ju såklart glad över att min värdfamilj tycker om mig och inkulderar mig i familjen, men när även extended visar det så blir jag så himla tacksam över livet här. I alla fall, tillslut nattade jag mina kära besökare och försökte somna själv, men det var så svårt. Jag ville liksom inte somna ifrån känslan. Var världens finaste grej att somna och veta att imorgon när jag vaknar så får jag umgås med min familj. Det är man inte bortskämd med här. 
 
Dessutom var det Thanksgiving, så vi hade en riktigt mysig familjedag allihopa, lagade mat, umgicks och hade det bara mysigt. Såg på paraden i NY, spelade spel, öppnade presenter som familjen hade med sig till min värdfamilj. Barnen var sjukt excited över att min familj var där, speciellt mamma och mikaela som de träffat förut. De älskar Mikaela så sjukt mycket, så det var ju skönt för mig, var bara att ta ett steg tillbaka och njuta av att någon annan lekte med ungarna. Sa direkt till mina värdföräldrar: "skönt, nu har vi en extra barnvakt för ett par dagar". 
Så under dagarna uppe i Michigan så utforskade vi området, åkte till närliggande byar, shoppade i pjs, klättrade upp för sanddynorna, var i staden och shoppade och åt lunch. Vi umgicks mycket allihopa, åtminstone vad min värdpappa och barnen med på mycket, för min värdmamma hade mycket jobb att ta hand om under dagarna. På kvällarna så var vi hela gänget, åt middag ihop, spelade bingo och andra spel, lekte och pratade. Det är ändå helt sjukt hur naturligt det var, för det var ju faktiskt människor som aldrig träffat varandra tidigare som plötsligt satt i samma soffa och pratade om livet. Jag bara satt och njöt av att se mina två familjer connecta, det var så himla fint. Älskade också att se hur mormor klickade med min värdmormor, även om de inte kunde konversera särskilt bra pga språket, så lyckades de ändå umgås och ha roligt tillsammans. Det var häftigt att se! 
Så ja, vad kan man säga. Dagarna uppe i Michigan blev riktigt fina. En annan sak som var lite konstigt var hur snabbt min chock släppte och hur snabbt jag liksom anpassade mig till att ha mina två familjer under samma tak. Dagar och veckor går ifrån varandra och man sitter och tänker på hur speciellt det kommer vara när man väl ses igen och JA, det ÄR speciellt och det där första ögonblicket går inte att beskriva, men sen med en gång är det som om att ingen tid passerat. Sen sitter man där jämte varandra igen och gör ingenting, men det är nog det som är finast av allt. Att ha tid att göra ingenting med varandra. 


 
 
Så det var så det gick till när några av mina viktigaste människor i livet kom och gav mig en överraskning jag aldrig kommer glömma. Efter några dagar där så drog vi hem till Chicago, men det kommer det mer om så småningom! 
 
PUSS
 
Thanksgiving in Michigan
Nu, äntligen, ska jag visa lite bilder från Michigan! Här kommer de första dagarna, de innan min familj kom och överraskade mig!


Jag och barnen gjorde en utflykt till sanddynorna.

Där får man kämpa sig upp, fötterna glider ner för varje steg.

Om man blir trött kan man stanna och skriva lite i sanden. "I love you Felicia" stod det här och jag lovar att hon skrev det frivilligt!

Eller så kan man hjula. Min äldsta tjej gör det HELA tiden. Alltså, typ varje steg hon tar så hjular hon emellan??!?

Vi lekte också på någon gammal lekplats i byn. 

Det var mysigt att ha lite ensamtid med mina flickor.

Barnen älskade att ta dessa bilder, för de såg ju ut som om att de flög. 

Och att kunna flyga hade ju varit najs. 

Såhär ser i alla fall lekplatsen ut precis intill där vi bor. Eller ja, där morföräldrarna bor.

Förstår inte, kan inte se mig mätt på detta? Michigan är så vackert ändå. 
 
PUSS
First days in Michigan

Vi hoppade in i bilen, sa hejdå till Chicagos skyline och hängde ute på vägarna i typ 7 timmar.

Sen sa vi hej till lugna, fina Michigan. Dock var det mörkt när vi kom fram. Här har vi hunnit med massor av saker på dessa tre dagarna.

Viktigast var nog ändå att jag än en gång visade dem vem som egentligen är bingo mästare. Vann såklart igen. De har ingen chans osv. Mer saker vi gjort: varit på ymca och badat två gånger, klättrat på stora sanddynor, provsmakat allt på cherry republic, besökt ett barnmuseum, lekt i parken, spelat extremt mycket sällskapsspel och läst böcker.

Jag har jobbat nu i tre dagar - så vi har haft fullt upp. Älskar att hänga med barnen. I måndagskväll hjälpte jag min värdmamma att förbereda mat inför thanksgiving. Imorgon är den stora dagen, yey! 
Ja, det har blivit en himla massa spel alltså. Och lite tårar när jag vunnit. Haha.That's it. 
 
PUSS