lite måndagstankar
Åh vad jag är fast. Jag vill verkligen skriva om precis allt som jag skrev om i mitt inlägg igår, men får inte ut någonting. Himla jobbigt läge det där. Snart släpper det väl, får jag hoppas. Ibland undrar jag lite vem jag är numera, har rätt så mycket saker jag ligger lite efter i, i skolan. Samtidigt som jag bryr mig, känns det som att jag inte bryr mig alls, åtminstone inte som förut. Innan hade jag jämt sjukt mycket panik när det var det ena provet och inlämningen efter den andra. Inte längre. Det kanske är bra, tror väl det är både bra&dåligt. Ska inte vara för stressad så jag mår dåligt och får ångest, men ska inte ta det för lugnt och inte bry mig heller, för då presterar jag inte på något. Allt löser sig med tiden. Det är det enda jag tänker. Vi får väl se om det är så! Är endast en månad kvar till lov. Som jag sagt så många gånger förut, jag måste stå ut det sista!
 
Nu ska jag sova, PUSS&KRAM
overthinking
Jag vill skriva. Om allting, vad jag tänker, vad jag ser, vad jag hör, vad jag känner. Men jag får inte ner ett enda ord på pappret. Jag vill berätta allt men jag vet inte vad jag ska säga. Har jag något att säga? Vill någon veta? Jag vill berätta om hur underbart livet är, hur grym världen är idag och några minuter efter vill jag ligga min säng och aldrig gå upp igen. Glömma av världen för en stund. Jag vill lyssna, lyssna på allt fint människor har att berätta. Lyssna på musik som värmer mitt hjärta. Jag vill läsa, läsa och bli beröd. Bli arg, glad, lycklig, bara känna något. När jag väl känner vill jag inte känna något alls. Jag vill vara 17 och göra allt man ska göra när man är 17 men samtidigt inte vara som alla andra. Alla dessa olika tankar, känslor och ideér. Åh, är livet som tonåring är väl underbart? 
Jag vill, Jag måste, Jag bara ska lyssna.

Det är en dag i mängden, en dag av alla i mitt 16 åriga liv. En dag som alla andra, jag går ut i den kyliga februariluften, en dag som alla, med lite extra bråttom till bussen. Att jag aldrig lär mig, men nu går jag de där 50 metrarna över den helt is-täckta gatan, skyndar på stegen, vill inte missa bussen, inte idag. Det spelar ingen roll om jag är en, fem eller tio minuter sen, jag måste bara höra en sak. Jag måste höra texten igen. Texten som jag hört så många gånger förut, texten som jag lyssnar på minst fem gånger, dagligen och har gjort i över ett år. Jag måste höra de välbekanta tonerna strömma ut ur hörlurarna, jag känner att jag måste det. Jag kan inte fortsätta gå annars. När jag tar av mig vanten för att sätta på rätt låt, känns det som om fingrarna ska gå av, det är en riktigt kall morgon. Så börjar den. Tonerna riktigt fyller varenda del av min kropp. Texten fångar mig, en än gång. Effekten är den samma varje gång, värmer hela mig.  Och så känner jag det, jag klarar det här. Jag fixar vad som helst. NU är jag redo. 

”Här blev jag den jag är
Här kommer jag förbli
Här har jag längtat bort
Här har jag känt mig fri
Här har jag blickat framåt
Men ofta tittat ner
Jag är nog inte det du drömmer om
Men jag är det du ser”

Paus. Det räcker så, det var allt jag behövde höra. Det är allt jag behöver veta. Melissa Horn har gjort det igen. Fått mina minnen att snurra runt i huvudet. Alla dessa dåliga dagar, alla bra dagar. Alla fina minnen och alla jobbiga minnen bara cirkulerar i mitt huvud. Oavsett vad det är för dag idag, påminner texten mig om alla andra dagar, om allt annat och hur jag tog mig ur det hela på ett bra sätt. Hur jag klarade det jobbiga då. Och då vet jag, klarade jag det då, klarar jag det idag. Jag är övertygad, idag också. Kom igen världen, gör vad ni vill med mig, pröva mig, försök få mig. Jag tar mig ur det i alla fall. Jag fixar det här, en än gång. 


PUSS på er fina.